Nina

Vaknade tidigt. Ångest. TIttade på Emelie, mer ångest, hennes ångest syntes igenom. Låg och stirrade på varandra och rakt upp i taket i vad som kändes som en evighet. Drog täcket över huvudet och ville sjunka under jorden. Nån sa nått, allt släppte. Mackan ringde och härjade om pepparkakor (?). VAD lovade jag igår? Låg och pratade med Emelie i timmar, såg på robinson från 2001, väldigt givande..åt chips och mådde dåligt. Normala människor har väl en sisodär 46 kromosomer. Jag har tre och Emelie en. Det är den enda förklaring vi har till att vi är som vi är. Kromosomskadade helt enekelt.
Åkte upp till Mackan ett varv, då mådde vi bra. Åkte till Eneby och åt pizza. Ångest igen. Vi mådde skit. Ändrade attityd och började garva åt skiten. Vafan, vad gör man?
Igår var jag arg och hade nått känslosammanbrott. Emelie va med arg. Jösses. Om jag bara kunde sluta va ärlig och säga vad jag tänker och tycker hela tiden. Stackars omgivning.
I don´t really know what I´m doing.
Vi lever med hur vi är varje dag. Det är inte lätt, men det går.

Värdelös. Jag är så dum. Inte värd ett skit.