Nina

Orden högg mig rakt i hjärtat. Gång på gång.
Jag minns inget, fast egentligen minns jag allt.
Du påminner mig ofta. Ofta så jag inte ska glömma.
I mellanåt glömmer jag, då mår jag bra.
Sen blir jag påmind och allt rasar igen.
Du får mig ändå att undra. Trots att du inte förstår.
Jag förstår inte heller. Men jag försöker i alla fall.
Gång på gång. Varför?
Livet rasar. Byggs upp små korta stunder.
Stunder då någon bryr sig, men inte du.
Du har slutat brytt dig. Byggt upp en vägg.
Tegelvägg som inte går att ta sig igenom. Kanske är den ditt skydd?
Mitt skydd är ett tunt lakan. Tunt och gammalt. Lätt att ta sig igenom.
Det är då du hugger. När du tagit dig igenom. För du vet precis vilken väg du ska gå.
Det gör ont. Men jag överlever.



Whatever I said, I didn´t meen it...