Pulkaåkning i yxbacken.
I lördags klockan sent nångång kom Pemsan och jag på att det är galet roligt att åka pulka. Drog på oss alla kläder vi kunde hitta, inklusive en varsin skitful hjälm som vi hittade hemma i Pem´s källare, och tur var väl det, för utan dom skulle vi inte funnits idag. Letade pulka hos Pem, hittade tyvärr ingen. Fick bli stjärtlapp och tefat eller vad det heter. Dock hittade vi nått annat vackert där hemma på gården i Graversfors. En stendöd otäck och blodig gris. Se själva. Den kan man drömma mardrömmar om!
Upphängd och tömd på blod. Allvarligt talat...jag gillar den INTE!
Begav oss till yxbacken, för det var den enda belysta backe vi kunde komma på. Inte ett så smart drag av oss, med tanke på att det befann sig ett snömonster mitt i backen som jagade oss hej vilt. Dessutom x antal snökanoner som vi var tvugna att ta oss i genom. Såg ut som två snögubbar när vi efter ca 30 minuter, med två mellanlandningar nådde toppen på backen. Nu skulle här åkas!
Mellanlandning i familjebacken.
Snömonstret! Stor och otäck!
Började försiktigt med att sätta oass ned och försöka lista ut hur långt det var ner till slutet på backen, för det var nått vi inte såg. Släppte fötterna från backen, sen bar det av. 20 meter kanske, sen hade jag hunnit se mitt liv passera revy, hunnit tänka hemska tankar såsom vilka blommor jag ska ha på min begravning för att sedan tappa den förbannade stjärtlappen, se den åka ner för backen och sedan fortsätta ytterligare 20 meter ner...på magen. Aj!
Jaja, en stjärtlapp mer eller mindre gjorde väl inget, vi hade ju resurser! Fram med ett sittunderlag. Gick lika bra det. Släppte fötterna igen och höll på att köra över Pem som hade fått stopp på sitt tefat längre ner. Vi insåg att vi än så länge bara hade kommit halvvägs och redan kände oss utvecklingsstörda av alla smällar vi fått.
Mitt i backen. Livrädda!
Hittade stjärtlappen nånstans där på sista biten ner. Synd för mig eftersom det skulle bli en helvetesresa! Släppte fötterna ännu en gång och sen var det kört. Lappen åkte och jag hade fan inge val. Bara att hänga med tills jag ramlade av och slog mig halvt medvetslös! Fruktansvärt ont! Gick resterande 20 meter ner och intog säker mark! Pemsan hann också med att slå sig, även om hon inte dokumenterade sina skador med ett oroväckande stort blåmärke på kroppen.
Var dock rätt nöjda över oss själva att vi kom ner levande. Åkte sen till McD och upp till Johanna, där pulkaåkningen gjorde sig påmind varje gång man skulle sitta ner. Den gör sig påmind än idag, dock genom färgerna blå/grön/lila. Mamma fick se på spektaklet, hon trodde dock att detta fenomen uppkommit efter någon form av våldsam sexuell aktivitet. Jag vet inte vad hon brukar ha för sig på kvällarna, och jag tror inte jag vill veta heller.
Hur som helst. Stolt över att ha överlevt. Vi kommer göra det igen. Ska dock ta till diverse säkerhetsåtgärder såsom kudde där bak och sporrar på fötterna så det går att stanna utan större nära-döden-upplevelser.
I bilen till McD.
Upphängd och tömd på blod. Allvarligt talat...jag gillar den INTE!
Begav oss till yxbacken, för det var den enda belysta backe vi kunde komma på. Inte ett så smart drag av oss, med tanke på att det befann sig ett snömonster mitt i backen som jagade oss hej vilt. Dessutom x antal snökanoner som vi var tvugna att ta oss i genom. Såg ut som två snögubbar när vi efter ca 30 minuter, med två mellanlandningar nådde toppen på backen. Nu skulle här åkas!
Mellanlandning i familjebacken.
Snömonstret! Stor och otäck!
Började försiktigt med att sätta oass ned och försöka lista ut hur långt det var ner till slutet på backen, för det var nått vi inte såg. Släppte fötterna från backen, sen bar det av. 20 meter kanske, sen hade jag hunnit se mitt liv passera revy, hunnit tänka hemska tankar såsom vilka blommor jag ska ha på min begravning för att sedan tappa den förbannade stjärtlappen, se den åka ner för backen och sedan fortsätta ytterligare 20 meter ner...på magen. Aj!
Jaja, en stjärtlapp mer eller mindre gjorde väl inget, vi hade ju resurser! Fram med ett sittunderlag. Gick lika bra det. Släppte fötterna igen och höll på att köra över Pem som hade fått stopp på sitt tefat längre ner. Vi insåg att vi än så länge bara hade kommit halvvägs och redan kände oss utvecklingsstörda av alla smällar vi fått.
Mitt i backen. Livrädda!
Hittade stjärtlappen nånstans där på sista biten ner. Synd för mig eftersom det skulle bli en helvetesresa! Släppte fötterna ännu en gång och sen var det kört. Lappen åkte och jag hade fan inge val. Bara att hänga med tills jag ramlade av och slog mig halvt medvetslös! Fruktansvärt ont! Gick resterande 20 meter ner och intog säker mark! Pemsan hann också med att slå sig, även om hon inte dokumenterade sina skador med ett oroväckande stort blåmärke på kroppen.
Var dock rätt nöjda över oss själva att vi kom ner levande. Åkte sen till McD och upp till Johanna, där pulkaåkningen gjorde sig påmind varje gång man skulle sitta ner. Den gör sig påmind än idag, dock genom färgerna blå/grön/lila. Mamma fick se på spektaklet, hon trodde dock att detta fenomen uppkommit efter någon form av våldsam sexuell aktivitet. Jag vet inte vad hon brukar ha för sig på kvällarna, och jag tror inte jag vill veta heller.
Hur som helst. Stolt över att ha överlevt. Vi kommer göra det igen. Ska dock ta till diverse säkerhetsåtgärder såsom kudde där bak och sporrar på fötterna så det går att stanna utan större nära-döden-upplevelser.
I bilen till McD.
Kommentarer
Postat av: fröken höger
fruktansvärt fula är vi!
Trackback
