Nina

Jag vet inte vad som hände.
Vänder ut och in på livet för att få svar?
Det gör så ont!
Varför?

De sista dagarna ha bestått av en enda sak. Sysselsättning! Sysselsättning, sysselsättning, sysselsättning. Allt för att slippa vara ensam och på så sätt få chansen att börja tänka och fundera. Mornarna och kvällarna är värst. Då har jag tid för mig själv, tid att tänka. Blir överkörd av tårarna. Går inte att hålla tillbaks. Världen rasar samman. Det finns minnen överallt...vart jag än gå är det fan nått som påminner om dig. Gröver ner mig under äppelträdet nu. Det varkar vara den enda utvägen.

Emelie har varit min stöttepelare dessa dagar. Kom upp akut i lördags och räddade mig från tårar i några timmar. Har sedan sysselsatt mig under hela veckan för att jag ska få nått annat att tänka på. Du är bäst hjärtat! Finns ingen som du! Tror inte det finns någon mer än du som skulle släpa ut mig på promenad en sen kväll i Åby för att promenera, åka linabana, spela fotboll och nästan bada nakna i Lillsjön. Dessa dagar har vi pratat sönder bårde livet och världen. Finns inte många hela bitar kvar.
Gick till och med till Campus frivilligt idag för att ha något att göra...har aldrig hänt tidigare. Det här har helt klart påverkat mig.


Det här vra bra. Vart gick det fel?


Det går inte en minut utan att jag tänker på dig...