Kattjakt
I lördags åkte jag, Henke och Ida till Biltema för att köpa diverse nödvändiga och mindre nödvändiga saker. Några pengar fattigare och några saker rikare åkte vi sen till Provencale och åt vedugnsbakad pizza. Var otäckt gott! Sen körde vi hem Ida och på vägen hem till oss fick jag för mig att vi skulle åka till mamma och pappa, vilket nu i efterhand var tur att vi gjorde...
I fredags försvann nämligen en av mammas katter helt spårlöst och dom hittade den inte trots flera eftersökningar. Efter lite fika där på eftermiddan la jag dock fram förslaget att jag och mamma skulle gå en sväng och leta samt knacka dörr ifall det nu skulle vara så att katten satt inlåst i någons garage eller förråd. Grannens katt har nämligen suttit inlåst i SEX DYGN i en annan grannes garage.... Mamma hade dock ingen lust, eftersom hon ansåg att dom hade letat överallt, men till sist övertalade jag henne.
Sagt och gjort. Vi letade och ropade innan vi började knacka på hos folk. Alla var vänliga och öppnade både förråd, garage lekstugor etc för att hjälpa oss. Dock ingen katt så långt ögat kunde nå. Till slut var jag så kissnödig så jag trodde jag skulle dö, men då var det bara ett enda hus kvar i det kvarteret, så det fick bli det sista. Knacakde på, men ingen öppnade. Suckade högt för oss själva och sen ropade mamma lite uppgivet på katten och vi fick ett hysteriskt vrål till svar uppifrån en gran. Först trodde vi inte att det var vår katt, för ingen av oss har nånsin hört honom låta så.
Mamma sprang efter Henke så han kunde klättra upp och kolla. Men när hon hade gått fick jag lite ångest och var tvungen att klättra upp och titta. Och mycket riktigt, i ett fågelbo, högst upp i en sjuhelvetes hög gran satt den stackars katten. Trött, chockad, full av kåda och hungrig efter över ett dygn i granen.
När jag tagit mig samman insåg jag att hela granen svajade nått enormt och fick panik! Frågade mig själv högt varför jag klättrar i granar när jag är så sjukt höjdrädd?! Henke kom dock efter vad som kändes som en evighet, så han fick klättra upp och ta emot katten och sen langa vidare ner till mamma som stod på marken.
Min resa ner var väl inte den mest graciösa, men ner kom jag. Sönderriven och jävlig av alla grenar, så mamma fick bjuda på ett par nya strumpbyxor. Jag hade ju förresten världens bästa kläder på mig för att klättra i gran - strumpbyxor, ett långt linne, mammas jacka och ett par ballerinaskor. INTE att rekomendera! Dock gjorde jag min mamma väldigt glad så det gör inget!
Hade vi inte åkt dit hade nog kattkraken suttit kvar än...
I fredags försvann nämligen en av mammas katter helt spårlöst och dom hittade den inte trots flera eftersökningar. Efter lite fika där på eftermiddan la jag dock fram förslaget att jag och mamma skulle gå en sväng och leta samt knacka dörr ifall det nu skulle vara så att katten satt inlåst i någons garage eller förråd. Grannens katt har nämligen suttit inlåst i SEX DYGN i en annan grannes garage.... Mamma hade dock ingen lust, eftersom hon ansåg att dom hade letat överallt, men till sist övertalade jag henne.
Sagt och gjort. Vi letade och ropade innan vi började knacka på hos folk. Alla var vänliga och öppnade både förråd, garage lekstugor etc för att hjälpa oss. Dock ingen katt så långt ögat kunde nå. Till slut var jag så kissnödig så jag trodde jag skulle dö, men då var det bara ett enda hus kvar i det kvarteret, så det fick bli det sista. Knacakde på, men ingen öppnade. Suckade högt för oss själva och sen ropade mamma lite uppgivet på katten och vi fick ett hysteriskt vrål till svar uppifrån en gran. Först trodde vi inte att det var vår katt, för ingen av oss har nånsin hört honom låta så.
Mamma sprang efter Henke så han kunde klättra upp och kolla. Men när hon hade gått fick jag lite ångest och var tvungen att klättra upp och titta. Och mycket riktigt, i ett fågelbo, högst upp i en sjuhelvetes hög gran satt den stackars katten. Trött, chockad, full av kåda och hungrig efter över ett dygn i granen.
När jag tagit mig samman insåg jag att hela granen svajade nått enormt och fick panik! Frågade mig själv högt varför jag klättrar i granar när jag är så sjukt höjdrädd?! Henke kom dock efter vad som kändes som en evighet, så han fick klättra upp och ta emot katten och sen langa vidare ner till mamma som stod på marken.
Min resa ner var väl inte den mest graciösa, men ner kom jag. Sönderriven och jävlig av alla grenar, så mamma fick bjuda på ett par nya strumpbyxor. Jag hade ju förresten världens bästa kläder på mig för att klättra i gran - strumpbyxor, ett långt linne, mammas jacka och ett par ballerinaskor. INTE att rekomendera! Dock gjorde jag min mamma väldigt glad så det gör inget!
Hade vi inte åkt dit hade nog kattkraken suttit kvar än...
Kommentarer
Trackback